karinamandas

Åh nu känner jag att ett sånt där jobbigt inlägg är påväg som jag egentligen inte vill att nån ska läsa men jag behöver skriva av mig känner jag.. Varje dag när jag kommer hem känner jag röklukten i hallen o får ångest. Uppe i köket sitter ofta pappa under fläkten o suger på sin jävla cigg. Det ser så tragiskt ut. Senare sitter jag kanske vid datorn, sen hör man pappa går in till köket, o hör långsamma inandningar (sug?) och lättade suckar efteråt, det känns som hans stund av ro. Jävla skit. O så kanske man ser en film, o så frågar pappa, är det inte kisspaus nu? O så går han ut på ballen o tänder en cigg. Man formligen ser hur han slänger bort livet med flera flera år. O så den där jävla hostan. På morgnarna hostar han, min käre pappa, minst 30 minuter av äckelsläm som finns i hans lungor pga de där jävla ciggaretterna. O så fortsätter det hela dagarna, man får ofta pausa när man pratar med honom för han ska hosta.. Tiden liksom tickar bort. O han är inte bra på att ta hand om sig på andra sätt heller. Kosten är minst sagt bristfällig o frukost brukar bestå a wienerbröd o ett par koppar kaffe, som det lätt blir uppemot 10 innan dagen är slut. O motion, vad är det? Tror inte han rört sig längre än till bilen på många år. Jag får bara sån ångest när jag tänker på det, vilket jag ständigt gör när jag är hemma. Det märks överallt. Lukten, ciggpaketet o tändaren på spisen, ibland även en halvt rökt cigg. O samtidigt är han bara bäst på alla sätt o vis. Han blir så löjligt glad när jag spenderar tid med honom, vilket jag gärna gör, o stället alltid upp med skjutsning, handling osv osv. Men ibland känns det som att han är mitt barn som jag ständigt oroar mig över o alltid funderar på om han mår bra. Varför ska allt vara så jobbigt för?? Ah fan läs inte det där, vilket jävla dravvel, jag blev bara så lesssssss