karinamandas

assåååå det är så sjukt hemskt hur vissa saker bara kan ryckas ifrån oss i vilken sekund som helst. Jag tänker på min gamla syslöjdslärare (som inte alls är gammal egentligen) vars 13- åriga son dog i cancer för ca. 3 månader sen. 13 år! Hela livet framför sig. Och stackars, stackars Anna (mamman), hur fan ska man kunna gå vidare i livet efter en sådan sak? Hon har två andra barn hon ansvarar över och för deras skull kan hon inte bara gå i idé och gömma sig ett tag, som jag gissar att man önskar i sånna situationer.. Men det kanske är bra? De kanske kan hjälpa henne att gå vidare?

Och stackars Klara, Annas dotter, 11 år. Hennes älskade storebror finns inte mer och hon själv är bara ett barn och ska inte behöva uppleva sådana hemska smärtor i sån ung ålder.

Och hennes son Hugo, som inte ens är ett år gammal och som inte kommer minnas sin storebror. Han kommer växa upp utan sin bror och kommer alltid undra hur han var som person och om han är lik honom på nåt sätt.. Och varför han var tvungen att försvinna så fort?

Ja hemskt är det. Jag tycker dom är STARKA som orkar hålla modet uppe trots allt=)

läs Annas blogg www.annasanatomi.blogspot.com